karolafors.blogg.se

 

Igår var vi hela familjen och såg den 2 timmar och 40 minuter långa filmen Hobbit. 

Eftersom salongen var tämligen välfylld så hamnade vi längst ut på kanterna uppdelade på två rader ovanför varandra. Vi satt 2+2 kan man säga. Min man satt längst ut och jag innanför, barnen satt nedanför. Vi smaskade och sörplade och hade dubbla glasögon på (3D och vanliga). Efter halva filmen blev jag lite trött, som alla som känner mig känner igen. I och med det blev jag också lite frusen. Jag vecklade därför ut min jacka, som är halvlång, så där på snedden. Tråcklade in ena foten i en av ärmarna. Den andra ärmen krängde jag över axeln. Mmmm, varmt och skönt. Efter ytterligare en timme så tar filmen helt plötsligt slut, bara så där, inga långa slutscener med solnedgångar och kyssar så att man liksom är beredd. Nä bara SLUT!

Det är då det händer! Min man använder katapultfunktionen på sin stol, KABOFF! Utskjuten ur stolen! Barnen verka också ha hittat den funktionen. Resten av alla som sitter på min bänkrad OCKSÅ! Ljuset har inte tänts i salongen, alla börjar pocka på att vilja passera min kokong som jag ligger inlindad i. Jag inser plötsligt att jag måste vakna till, KAROLA! Du är hindret! Hindret som gör att resten från din rad inte kommer ut, hindret som gör att de inte hinner lämna salongen medan det skyddande mörkret råder, hindret som gör att de blir kvar i salongen tills de dödsfrätande lamporna tänds!!! Hjälp! Leta, leta katapultknappen!!!Fummel och trassel, Snabbt plocka ihop saker, fösa ut mina saker i gången, ena benet fortfarande i jackärmen. JAG HAR RÄDDAT DOM!!! De hinner ut INNAN lamporna tänds. Jag trasslar dock vidare, blir kvar tills lamporna tänds. Ivrigt soldyrkande under  80-talet, med sinnessjukt solande både i solarium och stekande i vanlig sol med kokosolja solskyddsfaktor 0, gör att  jag klara galant alla former av dödsstrålar!

Mina mer erfarna stridspiloter till familjemedlemmar väntar tålmodigt på mig utanför! 

 

Eftersom jag gick en träningsrunda med att skåda katapulteffekten igår kväll så gick jag något på autopilot i morse. Låg i sängen halvsovandes då jag hörde att sopbilen var och tömde tunnor på andra sidan vägen. ATTANS! Vi hade glömt att dra ut tunnorna! Det är då det händer! KATAPULTEN! Jag flyger upp ur sängen, kastar på mig kläderna, på med skorna, kommer ihåg broddarna, slirar ut på uppfarten, hinner precis fram så sopbilschauffören  ser min superwomangestalt i backspegeln! HAN BACKAR!!!! Jag drar elegant fram de båda tunnorna. Tunnorna blir tömda, julen är räddad! Tack katapulten för att du finns!