karolafors.blogg.se

Denna händelse utspelade sig på glada 70-talet! 10-åriga jag och min 11-åriga "bästis" Katarina var på väg med buss för att hälsa på hennes mamma på hennes jobb. Vi bodde i byarna söder om staden, nämligen Djäkneböle och Kasamark. Hennes mamma arbetade som någon form av sköterska (titel är jag osäker på) på dåvarande Umedalens mentalsjukhus. Hon arbetade med alkoholiserade så mycket vet jag.

 

Bussturen medförde ett byte av buss på Vasaplan. Detta var en spännande händelse! Veta var man ska av!? Hitta rätt ny buss!? osv. Om man kommer från Djäkneböle och Kasamark så var man liksom inte så bevandrad i bussåkande utan vuxen. Eller bussåkande över huvudtaget, det gick inte så många bussar därifrån. Vi var således rätt så uppspelta.

När vi då hade klivit av den första bussen och gått runt på Vasaplan för att hitta nästa buss som skulle ta oss till Umedalen så kommer en rätt så överförfriskad man fram till min vän Katarina. Han  lutar sig fram och liksom halvt om halvt viskar sluddrande till min vän:

- Du scfår tie kchroner om du schruönkar mig.

Min vän Katarina, som alltid trodde gott om alla, svarade klämkäckt kvittrande:

-Det tror jag att det är bättre att du frågar min mamma om! Det tror jag hon är bättre på!

Mannen stod svajande och förvånad kvar medan vi gick därifrån. Jag som inte helt hade hört vad mannen frågade  men däremot tydligt hört hennes svar frågade:

- Vad sa han?

Min vän kvittrade vidare:

- Han frågade om jag kunde röntga honom. Men det skulle nog min mamma vara bättre på, alltså hon jobbar ju ändå på sjukhus!

Redan då, trots att jag var 10 år och från Djäkneböle, förstod jag tydligt vad mannen hade bett henne om och inte var det någon röntgenundersökning. Jag är också imponerade av min väns tolkning. Hon kände det stora   förtroendet och desperationen från denne uppenbarligt lidande man. Han måste ha varit i stort behov av några röntgenplåtar eftersom han i ren desperation gick fram till första bästa 11-åring och ber denne genomföra en röntgenundersökning.